Varför säger dina thailändska kollegor alltid "okej", men sedan händer inget mer?

Har du någonsin varit med om detta?

Du har entusiastiskt presenterat ett förslag för dina thailändska kollegor eller partners, och de har nickat leende och artigt sagt "okej" (ครับ/ค่ะ, krap/ka). Du tänker för dig själv: "Toppen! Nu är det fixat!"

Men så, några dagar senare, har projektet inte rört sig ur fläcken. När du frågar igen möts du fortfarande av ett oskyldigt leende. Du börjar undra: Försöker de bara blidka mig? Eller förstod de inte alls?

Skynda dig inte att dra slutsatser. Du har förmodligen inte stött på "opålitliga" anställda, utan snarare inte lyckats ställa in dig på rätt "kulturella kanal".

Kommunikationens verkliga kod, gömd bortom språket

Vi tror ofta att om man lär sig ett främmande språk väl, så har man fått den universella nyckeln till kommunikation. Men en ledande expert inom interkulturell kommunikation delade med sig av en insikt: Språket är bara kommunikationens ytskikt; den verkliga koden ligger dold i kulturen.

Föreställ dig att kommunikation är som att lyssna på radio.

Du har en toppmodern radio (din språkliga förmåga) som kan ta emot alla möjliga signaler (ord och meningar). Men om du inte vet vilken "kanal" den andra parten sänder på, kommer du alltid att höra ett brusigt ljud eller tolka det helt fel.

I Thailand heter den här centrala kulturella kanalen “เกรงใจ” (Kreng Jai).

Det är svårt att direktöversätta det här ordet; det kombinerar flera betydelser som "hänsyn", "artig", "inte vilja besvära andra" och "respekt". I den här kulturella atmosfären anses det vara extremt oartigt, eller till och med aggressivt, att direkt säga nej eller uttrycka en avvikande åsikt.

Så, när din thailändska kollega säger "okej" (krap/ka), är den verkliga innebörden, på deras "Kreng Jai"-kanal:

"Jag har hört dig, jag har tagit emot ditt meddelande." (Men det betyder inte att jag håller med)
"Jag vill inte att du ska förlora ansiktet, så jag svarar dig artigt först." (Om det går att genomföra måste jag tänka igenom det när jag kommer tillbaka)
"Jag har vissa betänkligheter, men det är inte lämpligt att säga det direkt nu."

Ser du? Det du trodde var ett "Ja", var i själva verket bara ett "Meddelande mottaget". Ni talar bevisligen samma språk, men det är som om ni lever i två parallella världar.

Hur ställer man in sig på rätt "kulturella kanal"?

Så, hur kan man bryta denna "artiga tystnad" och höra vad som verkligen sägs? Konsulten delade med sig av ett fall han arbetat med för ett stort flygbolag.

Utländska chefer på detta företag stötte på samma problem: de betonade upprepade gånger att "min kontorsdörr alltid står öppen", men lokala anställda gav aldrig feedback på egna initiativ. Cheferna ansåg att det berodde på att de anställda saknade viljan att kommunicera.

Men konsulten påpekade träffsäkert: Problemet ligger inte hos de anställda, utan i kommunikationssättet.

För anställda som är djupt präglade av "Kreng Jai"-kulturen är det en stor risk att direkt gå in på chefens kontor för att "ge synpunkter". De är rädda för att chefen ska förlora ansiktet och oroar sig också för att själva hamna i trubbel.

Så etablerade konsulten en anonym feedbackkanal. Anställda kunde rapportera alla problem, farhågor eller förslag via detta säkra "förtroendeutrymme". Efter att konsulten hade sammanställt dem rapporterade han dem samlat till ledningen.

Resultatet då? Feedbacken strömmade in som en tidvattenvåg. De problem som tidigare hade varit "tysta" och dolda kom nu upp till ytan ett efter ett.

Den här historien lär oss tre enkla tips för att ställa in "frekvensen":

Lär dig att "lyssna" på tystnaden. I den thailändska kulturen är tystnad och tvekan inte ett tecken på "ingen åsikt", utan en stark signal som betyder "här finns ett problem som du behöver uppmärksamma och lösa". När den andra parten är tyst bör du inte skynda på dem, utan snarare skapa en säkrare miljö och på ett mer indirekt sätt ta reda på deras betänkligheter.
Skapa ett säkert "förtroendeutrymme". Istället för att kräva att anställda ska vara "modigare" är det bättre att bygga en säker bro för dem. Vare sig det är en anonym brevlåda eller att utse en mellanhand, är nyckeln att få dem att känna att det är "riskfritt" att uttrycka sina verkliga åsikter.
Förlita dig inte bara på en informationskälla. Om du bara får information via din översättare eller sekreterare är det troligt att informationen är "filtrerad" och "förskönad". Ta initiativ till att gå ut och bygg relationer med människor på olika nivåer och från olika avdelningar för att pussla ihop den fullständiga bilden. Det är så man verkligen förstår marknaden, istället för att leva i en "informationsbubbla".

Språket är starten, kopplingen är målet

I grund och botten är det yttersta syftet med att lära sig ett språk inte att lägga till ytterligare en färdighet på sitt CV, utan att bygga en verklig och djup koppling med människor från en annan värld.

Att bara behärska ordförråd och grammatik är som att bara ha lärt sig att skriva på ett tangentbord, men inte veta hur man kopplar upp sig till internet. Men att förstå kulturen är den "nätverkskabel" som hjälper dig att ansluta till internet och se den vida världen.

Naturligtvis, innan vi kan förstå varje kultur på djupet, behöver vi ett verktyg för att inleda den första dialogen. Förr var språkbarriärer det största hindret, men nu kan smarta chattappar som Intent, som har inbyggd kraftfull AI-översättningsfunktion, hjälpa dig att enkelt inleda samtal med människor från världens alla hörn. Den bryter ner de första språkbarriärerna för dig, ger dig möjlighet att bygga ett bredare nätverk och själv uppleva de kulturella detaljer som inte kan läras från böcker.

Nästa gång du förbereder dig för att gå in på en ny marknad eller samarbeta med partners från olika kulturella bakgrunder, kom ihåg:

Fråga inte bara "Vad sa de?", utan snarare "Vad sa de inte?".

När du kan förstå språket bakom tystnaden, då har du bemästrat den sanna konsten att kommunicera interkulturellt.